♡

Kapitel 1

Jag tryckte mig mot bildörren men den gick inte upp. Paniken steg. Jag kollade mig runt, mamma rörde sig inte och pappa försökte få liv i henne. Jag ville gråta, som en liten 3 åring men jag kunde inte få fram ett ljud. Pappa kollade bak på mig i baksätet och skakade på huvudet. Han blödde i från huvudet och det låg glassplitter över allt. Mamma var död. Det var lastbilen framför oss fel. Jag hörde sirener någonstans i närheten. Det pep. Det slutade aldrig pipa.

 

Jag satte mig upp i sängen alldeles svettig.

Jag bestämde mig för att gå upp, bara ligga tog sig ingenstans. Jag gick in till badrummet för att sminka mig. När jag var klar granskade jag mina choklad bruna ögon för att se att det blev bra. Sedan tog jag fram min hårborste och borstade igenom mitt långa, bruna hår. Mamma ville att jag skulle spara ut det så långt som möjligt för hon älskade att sätta upp det i olika flätor och toffsar. Jag log för mig själv när jag tänkte på det. 

Jag gick in på mitt rum igen och tog fram ett par svarta jeans, ett vitt linne med spets och en vit kofta. Sedan tog jag fram min smyckeslåda och valde ett halsband med en tunn kedja och ett litet silver hjärta på. Jag hade hittat det bland mammas gammla saker. Sen tog jag min väska och gick ner till köket. Där satt pappa och läste tidningen medans han drack sitt morgon kaffe. Han hade på sig sina svarta jobb byxor, en vit shorta och en lila slips. Hans hår var prydligt på plats. 

- God morgon! Sa han och kollade upp från tidningen med ett leende.

- God morgon pappa. Sa jag och gick fram för att krama honom.

Sen gick jag fram till diskbänken för att göra frukost. Jag rostade två smörgåsar och bredde på jordgubbs marmelad sen hällde jag upp en kopp te. Jag satte mig ner mitt i mot pappa och började äta. Då hörde jag ett dundrande i trappan och ner kom Anton rusande med tröjan halvvägs ner över huvudet och en strumpa i ena handen och den andra på foten. Byxorna var oknäppta och höll på att glida av, håret såg ut som ett fågelbo och det blev ännu värre ju mer han drog i tröjan. 

- Försovit dig? Sa jag hånfullt och flina mot honom.

- Käften! Sa Anton och gav mig en sur blick. 

- Inga sånna ord här hemma unge man! Sa pappa som kollade upp på sin son och sucka. 

- Sorry. Sa Anton som äntligen hade fått årdning på kläderna och som nu stog och fixa med håret istället. Sen tog han en smörgås utan att rosta eller bre på något och satte sig ner bredvid pappa. Jag kollade på klockan, den var 08.00. Jag skulle gå halv men tiden gick så långsamt. Jag kollade runt lite i köket, försökte undvika den tomma platsen bredvid mig men det gick inte så bra. Jag la min hand på det tomma sätet, det var kallt. Ingen av oss hade tänkt sätta oss där. Pappa kollade upp på mig och såg vad jag gjorde. Han såg hur mina tårar försökte tränga sig upp men som aldrig kom.

- Ska inte du gå nu Agnes? Frågade pappa för att distrahera mig.

Jag tittade upp på honom och sedan på klockan. 

- Jo. Sa jag och reste mig upp. Jag lämnade disken och gick sedan ut i hallen.

Egentligen var klockan bara tio minuter över åtta men jag ville inte stanna kvar här. Anton reste sig också upp och kom ut till hallen för att trängas. Han drog på sig jackan och skorna och grep tag i sin ryggsäck sedan drog han ut och smällde igen yterdörren. Jag knöt skorna och då plinga det till i min Iphone. Det var Thilda min bästa vän sen 3:an

Jag svarade Ok<3 och sen skyndade jag mig iväg.

 

Av: Hannah Lindgren